Jag blir tjugosju år och funderar över vad jag har åstadkommit med mitt liv. Det är någonting med den där siffran, jag kan inte undgå den. Tjuosju. Mitt i allt. Mitt i livet. Har jag bidragit med någonting? Sätter jag avtryck? Vem är jag egentligen? Att vara tjugosju och veta att om tre år då är jag minsann trettio.

Den där tröttheten. Den där inneboende så tydliga tröttheten. Som alltid existerar. Som påminner mig om att jag inte duger. Den där tröttheten över att åstadkomma mer, påverka mer, få mer utrymme, göra mer, vara mer, äga mer. Kontakta den, få en fot in där, skriva där, mejla den, dra i den tråden, följ upp det, ring den, snacka där. Kämpa kämpa kämpa. Bevisa någonting. Jag måste framåt och uppåt. Fort fort fort fort. Innan tiden hinner i kapp mig.

Så snubblar jag över dessa ord av en slump (citat av poeten Nayyirah Waheed, som spreds som en löpeld på sociala medier efter Donald Trumps vinst) och jag börjar gråta. Som att hitta hem. Jag är trött. Och alla kvinnor i mig… är det.

Varenda dag.

Jämt.

nayyirah.waheed